Bild lånad från Karins blogg som jag tog åt henne imorse

De flesta av er läser säkert redan hennes blogg, men till er som inte gör det vill jag ge en liten extra uppmaning att gå in och läsa Karin aka. Fittnesochhalsas blogg. Jag följer inte bara Karin via hennes blogg utan jag brukar även spana på henne på gymmet. Idag insåg jag vilka fantastiska framsteg jag sett henne göra sedan jag upptäckte att vi tränade på samma gym för drygt ett halvår sedan. Damen är sjuukt vältränad! Det var en jätterolig insikt och jag tycker att hon förtjänar en stor applåd både för det och hennes blogg!

Karin har bra koll på en stor variation av övningar som hon gärna tipsar om i sin blogg. In, läs och inspireras!

Det finns dagar då vi känner att vi tar oss an ett träningspass mest på grund av något underliggande måste, trots att kroppen inte alls är med på det. Ofta är vi vakna och inser detta, men ibland smyger sig manin på och vi tränar fast våra kroppar inte riktigt orkar. I vissa fall kan detta gå helt över styr, och en sådan berättelse har en vän till mig valt att dela med sig idag. Modigt. Läs och reflektera.

Träning – din bästa vän eller din värsta fiende

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft någon form av träning i mitt liv. Någonting som jag är väldigt tacksam över. En aktiv livsstil har alltid varit självklart för mig. De tidigaste åren såg jag det dock aldrig som träning, jag såg det som gymnastik, tennis eller fotboll på skolrasten. Träningsdelen fanns aldrig med i huvudet, det handlade om en aktivitet man hade efter skolan varje torsdag. En lektion för att bli bättre och lyckas i tävlingen eller cuppen som var kommande helg.

Jag vet inte exakt när träning kom in i mitt huvud i den formen att det påverkar min fysik och mitt välmående. Men jag vet exakt när det började göra mig väldigt illa. Jag tränade och tävlade på elitnivå. Min lagsport var mitt allt, jag var aktiv, tränare och med i föreningens styrelse. Det var till en början det viktigaste som fanns i mitt liv. Sedan blev det för mycket. De sex träningspassen med laget räckte inte. Det blev spinning på morgonen innan mina lagkamrater ens hade vaknat, extra situps i vattenpauserna… Jag tog varje chans jag såg att träna mer.

Det allra största felet jag gjorde var att inte ge kroppen tillräckligt med bränsle för att klara av det ständigt ökande trycket. Snarare tvärt om. Min fokus på träning och resultat gjorde att jag uteslöt allt mer saker ur min kost. Allting som kunde vara onyttigt försvann. Till en början choklad, chips, läsk och godis, egentligen inga konstigheter med det men senare försvann också vindruvor, ketchup, potatis, såser… ..den ”svarta listan” på mat som jag inte fick äta blev bara längre och längre. Jag gissar på att ni förstår vart detta slutade. Och det slutade inte förrän läkaren dit mina föräldrar släpade mig gav mig absolut träningsförbud med omedelbar verkan. Det var först då jag insåg hur beroende av min träning jag var. Och när jag inte fick den hur fruktansvärt dåligt jag mådde. Träningen var mitt allt, utan dess endorfiner och den känsla den gav till mig var jag ingen alls.

Jag vill inte gräva ner mig djupare i detta ämne. Det är egentligen inte det jag vill att detta inlägg skall handla om. Att ta mig ifrån denna djupa botten var någonting av det svåraste jag någonsin gjort. Det är någonting jag inte önskar min värsta fiende. Men samtidigt någonting jag inte önskar ogjort. Det har gjort mig till den jag är och också gjort att jag uppskattar många saker på ett annat sätt än jag gjorde innan.

Idag är jag frisk. Eller så frisk man någonsin kan bli. Tror på att det alltid kommer att vara ett ärr. Likt ett opererat knä som du blir påmind om ibland. Men som samtidigt visar på en erfarenhet. Det allra svåraste med att vara friskt ifrån detta tidigare beroende är att man olikt alla andra beroenden inte kan utesluta det helt. En alkoholist kan i friskt tillstånd utesluta alkohol för all framtid. Någon som har haft ett beroende kring träning och mat kan varken inte sluta äta eller träna för all framtid. Det handlar om att finna en balans. Denna balans är allt svårare att hålla i dagens enorma mediala- och sociala hets kring kost och träning. Träning och att ständigt delge andra om sina resultat har blivit en statussymbol som får de som ständigt strävar efter denna balans att känna sig otillräckliga. Jag vet att jag inte skall träna 7 dagar i veckan. Jag har lärt mig detta den hårda vägen. Jag vet att om jag gör det kommer jag troligen möta min värsta fiende igen. Då kommer min bästa vän att tas ifrån mig på nytt. Men den mediala hetsen gör att mina 3 pass i veckan känns långt ifrån tillräckliga. Det har aldrig varit så tufft och jag är riktigt rädd för vad denna hets kommer att göra åt andra med liknande erfarenheter som jag. Också riktigt rädd för hur många som kommer att möta denna fiende för allra första gången.

Precis som jag började detta inlägg så vill jag påpeka att min aktiva livsstil är en viktig del av mig, och har alltid varit. Jag mår bra av att röra på mig. Ifall någonting snurrar i mitt huvud, ifall jag är nere eller på dåligt humör finns det en gratis och lättillgänglig medicin som hjälper – att röra på mig. Att snurra på mig mina skor och springa en sväng. Men det är en medicin med en viktig information på bipacksedeln, en medicin som vid för hög användning har minst sagt har farliga biverkningar. En medicin som man måste använda i lagom stora doser och i balans. Det är en balansgång mellan att vara min bästa vän och för att inte återigen förvandlas till min värsta fiende. En balansgång jag alltid medvetet kommer att få balansera på.

—

Tack för att du delar din historia!

Hur påverkar träningsbloggar dig? Det håller min vän Maja som studerar Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds Universitet att ta reda på tillsammans med en klasskompis. Eftersom jag själv funderat mycket över detta fyllde jag i undersökning. Har du också funderat över detta? Lyssna på Maja och fyll i undersökningen.

Hur påverkar träningsbloggar oss?

Dagligen läser jag någonting träningsrelaterat på internet, frivilligt eller ofrivilligt. Någon Facebook-kompis postar sina resultat från runkeeper, någon instagrammar sin protein-shake efter gymmet och själv googlar jag recept på en hälsosam middag och hamnar på en träningsblogg. Vi pratar och konsumerar väldigt mycket träningssnack online. Det gör mig nyfiken över vilka budskap träningsbloggarna skickar ut och vad läsarna har för relation till bloggaren och motivation att läsa bloggen. Det ska jag och min klasskompis Johanna gräva vidare i under författandes av vår b-uppsats, och vi vore tacksamma om ni ville hjälpa till genom att svara på vår enkät som handlar om träningsbloggar och ideal.

Tack på förhand!

En av de stora anledningar till att jag bloggar är att kunna dela tankar som troligtvis andra också tänker men inte nödvändigtvis pratar om högt. Något som jag tänker på nästintill varje dag, men som jag ALDRIG pratar om, är fittan. Därför är jag särskilt glad att Sara Haraldsson, som bl.a. driver podcasten “Fan vad fittigt“, gästar mig idag med ett inlägg om fittan, mens och träning. Jag tror, nej jag är bombsäker, på att du kommer känna igen dig i hennes inlägg.

Jag simtränade under min uppväxt. Från det att jag bara var ett par äpplen hög tills att jag gick ut högstadiet spenderades många timmar i bassängen. Jag var ingen elitsimmare, men tränade som mest 4 tillfällen i veckan. Jag var 12 eller 13 (minns inte riktigt) när jag fick min första mens. Idrottsutövare som är kvinnor kan ibland uppleva ett mensen blir ett hinder för träningen, kanske framförallt när en är ung. Detta problem blir extra aktuellt när träningen sker i vatten. Där finns bara två alternativ: tampong eller hålla sig på torra land tills mensen är över, vilket i sin tur innebar att förlora ca 4 träningstillfällen per månad. När jag fick min första mens och skulle gå på min första träning var min mamma supertydlig: det är inga problem att idrotta med mens. Hon visade hur en tampong skulle användas och skickade iväg mig till träningen. Jag är väldigt tacksam för att hon från dag ett visade att mens inte behöver innebära att jag inte kan leva mitt liv som vanligt, att det endast behövde vara ett hinder om jag hade ont eller om jag lät det vara det. Samma sak gällde inte för alla mina kompisar. Jag hade träningskamrater som i flera år efter att det hade fått mens hoppade över en veckas träning i samband med mens, månad efter månad, vilket så klart innebar ett hinder i deras utveckling.

Nu tränar jag inte lika ofta i vatten och har sedan länge övergett tamponger till förmån för den mer fitt-, miljö- och ekonomivänliga menskoppen. Nu, när jag framförallt springer, känner jag mig i stort sett aldrig hindrad av min mens, utan ofta är en löprunda det bästa alternativt till värktabletter vid eventuell mensvärk. Sedan är så klart alla olika, vissa har betydligt mycket mer mensvärk än vad jag har och det är saker som dessa vi behöver prata mer om!

Trots att ungefär hälften av jordens befolkning är kvinnor och väldigt många av dem har mens så är det och annat som relaterar till fittan väldigt tabubelagda ämnen. Jag har inga minnen av att våra tränare pratade med oss om mens. Jag minns en lektionstimme i mellanstadiet då killarna fick prata med magistern som var man och vi tjejer fick prata med den skolsköterskan som var kvinna. Hon pratade om hur naturligt det var med mens och så fick vi doppa tamponger och bindor i äppeljuice för att se hur mycket de kunde absorbera. Fram tills för ett par månader sedan var detta mitt allra längsta samtal om mens. Men i oktober startade jag tillsammans med två vänner en podcast som heter Fan vad Fittigt. Vårt tredje avsnitt handlade om mens. I mer än 75 minuter (nedklippt till ca 45 i podden) pratade vi mens, mensskydd, knäppa situationer som var jobbiga då men roliga nu, om endometrios (mensrelaterad sjukdom som ca 10% av alla kvinnor lider av) och massa annat som hade med mens och fittan att göra.

Vissa tycker att det är skämmigt att prata om mens och om fittan. Vissa vänder sig mot hela samtalet för att de inte vet vilka ord de ska använda (fittan känns vulgärt, snippa känns barnsligt och vagina för kliniskt). Jag pratar nog väldigt mycket mer om mens och fittor än de flesta jag känner, och visst blir det ibland lite fnittrigt, men sällan skämmigt. Mest väldigt intressanta diskussioner och att det känns himla skönt att veta att en inte är ensam om allt det som händer en.

Idag skriver Kerstin Säthil och Julia Fridmar, genusvetare vid Göteborgs universitet, en artikel på SVT Debatt om att vi måste våga prata mer om fittan. Läs den här och in och diskutera och dela med er på Twitter under #fittuppropet


Ses på Twitter och i löparspåret!

—-

Tack Sara! Gillar du hennes inlägg tycker jag att du ska följa Sara på Twitter för mer klokskap!

Vad jag älskar med bloggande är interaktionen med andra som delar mitt intresse för träning, hälsa, Internet, entreprenörskap och drivkraft. Jag tycker även om att emellanåt låna ut min blogg för att skapa diskussion om de ämnen som berör oss alla, och på så vis låta mina läsare få en mer varierad bild om synen på träning och hälsa. Därför vill jag inbjuda dig att skriva ett gästinlägg till sarasworkout!

Jag får ofta många kloka kommentarer på mina blogginlägg, även från er som inte själva bloggar. Jag skulle gärna vilja lyfta dessa kommentarer och låta er utveckla era tankegångar – Så att ni oavsett om ni har en blogg eller ej får dela era tankar med en annan publik!

Skicka ett mail till hej@saraohman.se där du berättar vad du skulle vilja skriva om!

Jag kommer tacka nej till er som märkbart endast är ute efter länkar. Vad jag söker i inläggen är genuin passion som andra kan inspireras eller irriteras över. Tankar som väcker känslor eller åsikter, kanske bara en liten solskenshistoria som ger glädje i tillvaron eller varför inte ditt favoritrecept/tips på goda matvanor?

Hoppas på att höra från dig!

Min favorit godisfavorit Chillbox gick just ut med att de ska ta hit Amerikanska hype-kedjan Yogen Früz. Något jag tycker låter lite för bra för att vara sant såhär på 1:a april. Jag är galen i yoghurt/yoghurtsmoothies/yoghurtglass och var därför överlycklig när Chillbox kom till Sverige. Däremot har jag många vänner som hävdar att Yogen Früz ska vara ännu bättre.

Om de har rätt återstår att se.. Håller tummarna för en yoghurtbar i varje gathörn till sommaren.

Jobbat…

…och jobbat

Infört löparrundor två kvällar i veckan

..och börjat äta mer vegetariskt!

Dippat i bakmani. (LCHF-vänliga cokladmuffins med protein)

Utvecklat handspritsberoende

Lyssnat på Vinyl

Upptäckt Chillbox!

…och upprätthållit det vanliga träningsschemat såklart!

Du vet väl att om du saknar mina inlägg kan du alltid följa mig på Twitter, Instagram och Fitocracy!

Söndagar är hör till mina favoritdagar. Ofta oplanerade med rum för mina söndagsrutiner. Idag har varit en alldeles fantastisk söndag utöver det vanliga. Fantastiskt väder, fantastisk träning och fantastisk sambo.

Efter att ha lagt mig redan kl 19.30 igår bestämde jag mig för att det var nog med vila och begav mig ut för att se hur  barfotaskorna från Merrell fungerade i löparspåret med lugn löpning i solen. Söndagarna är trots allt till för löpning! Merrell skorna var lika fantastiska till löpning som de var under cirkelpasset i fredags. Utan tid att passa passade jag på att besöka nyöppnade Friskis & Svettis Hagastaden för lätt träning. Chins, lats, TRX-rodd samt magövningen som Lofsan lärde oss i fredags hann jag med innan jag begav mig hemåt igen fylld av energi!

Nu står chilin på kokning, likt alla andra söndagar. Recept kommer i separat inlägg för er som är sugna.

Hoppas ni har haft en lika ljus och härlig söndag som mig!

Merrell under löpning

Merrell på gymmet (Ja, jag fick tvätta de innan jag gick in på gymmet)

Friskis&Svettis Hagastaden, Crossfit hörnan

Efter-träning-lunch

Chili in the making

Mellanmål.. med Cremant, apelsin och 85 % choklad.. i väntan på Chilin.

Skuld begränsar oss, skuld ger oss ångest och skuld ger oss tillåtelse att göra sådant vi vet att vi inte borde göra. Det lär vi oss redan som barn.

Släpp skuld och ångest! Ska du uppnå det du önskar måste du jobba för det! Det hänger på dig.

(Tack Jesper för en intressant diskussion igår)

Låt oss skippa skitsnacket: Vi vill alla bli snyggare och det är en väldigt bra drivkraft till att träna. Jag kan villigt erkänna att utseende kanske är 50 % av anledningen till att jag tränar, rutin/vana/endorfinberoende 30 % och “må bra” 20 % av anledningen. I vår kultur är detta lite fult att erkänna och hos de som lever för att finna vad som motiverar andra till att träna är detta sjukt frustrerande. Personlige tränaren Arash är en av dessa och idag gästar han mig för att dela med sig av sin frustration.

Varför är det fult att vilja vara snygg?

Hej,

Jag heter Arash John Nicksan och jag jobbar som Personlig Tränare i Stockholm.

I mitt yrke så sägs det mycket olika saker om vad som är rätt och fel, och anledningen till att konkreta svar är sällsynta är att allt kan vara rätt; Så länge du har en vettig anledning till varför du tränar och lever just som du gör. Just detta är en duktig tränares jobb, att skräddarsy en träning/livsstil för att en person eller atlet ska få de resultat som gör den lyckligare eller höjer chansen att vinna nästa tävling.

Jag pratar hela dagarna om vad jag tycker är rätt/fel/bäst/roligast gällande träning, och finns intresset så kan jag absolut skriva lite om det också. Däremot så tänkte jag rikta detta gästinlägg mer mot mina tankar och känslor gällande utseendefixering, något som irriterar mig gällande träning i det svenska samhället.

När jag träffar en ny kund för första gången så behöver jag så mycket information som möjligt gällande livsstil, tidigare träningsform och viktigast av allt: MÅL. Vad vill du få ut av din träning? Allt för ofta får jag höra ”jag vill ha bättre kondition”, eller ”jag vill känna mig starkare”…Bättre kondition!?! Det är väl bara gå ut och börja springa, eller? Behöver du verkligen lägga dessa pengar på en personlig tränare som ska berätta för dig att ju mer du springer desto bättre kondis får du? Det visste du nog redan. Efter att ha pratat lite så kommer vi ofta fram till att personen i fråga vill känna sig snyggare, självklart gärna lite starkare också, lite bättre syreupptagningsförmåga hade inte skadat heller, osv. Men det som fick personen att ta sig till en okänd värld kallad gymmet, binda upp sig ett år på en hög månadskostnad samt betala en professionell träningsmänniska en hög timkostnad var just att personen ville göra någon typ av fysisk utseendeförändring.

Det jag vill få fram är att detta inte är något att behöva skämmas för, tvärtom! Var stolt över att du tagit första steget som många andra är för fega eller lata för, och istället sitter kvar i samma soffa och intalar sig själva att de är nöjda med sitt utseende, eller säger att utseende inte är allt. Utseendet är inte allt, och inte pengar heller, men jag gråter hellre i en Ferrari och en person som anser sig själv vara snygg och sexig ler oftare. Så varför ska det vara fult att säga ”jag tränar för att bli snyggare naken”? Varför är det helt ok att vilja ha en så snygg och dyr bil som möjligt, men inte en så snygg och hård kropp som möjligt? Varför är det mer accepterat att vakna varje morgon och fråga sig själv, hur kan jag med alla medel tillåtna tjäna så snabba pengar i så höga summor som möjligt, jämfört med att vakna varje morgon och fråga hur hälsosamt kan jag leva idag för att bli så snygg som möjligt?

BARA FÖR ATT DU TRÄNAR FÖR ATT BLI SNYGG PÅ UTSIDAN BETYDER DET INTE ATT DU ÄR FUL PÅ INSIDAN! Var bara inte en sådan person som sitter på soffan, slänger i sig skit som kroppen inte behöver, eller utövar någon annan typ av tjockis-beteende som vi alla vet är ohälsosamt, men i tystnad gå runt och önska att du såg annorlunda ut. Gör något åt saken! Sitt inte tiggandes på gatan och hoppas på att bli miljonär.

Jag måste poängtera att med snygg så menar jag inte H&M’s anorektiska skönhetsideal utan jag menar gymmets skönhetsideal, en kropp som ser ut som en väloljad maskin tagen ur en serietidning eller anatomikarta. En fördelning av muskler som vilar bredvid varandra sammankopplade med ett nätverk av ådror och muskelfibrer som räfflar huden när de kontraheras. ”Strong is the new skinny” så att säga.

Jag måste även lägga till en kort disclaimer så att folk inte blir arga;

Jag vet att vissa tränar för en bättre kondis eller för att bara ”må bra” eller ”känna sig starkare”, jag vet att vissa är nöjda med sitt utseende hur det än må se ut, och jag vet även att vissa tränar inför vasaloppet eller någon annan kräk-klassiker, all cred till det ni gör och den person ni är, men detta inlägg är inte för er, detta inlägg är för den OÄNDLIGA mängden människor som jag har stött på som innerst inne vill göra en förändring men inte riktigt vågar erkänna det. Detta inlägg är för han som berättade till mig att han vill se ut som spindelmannen fast fem kilo tyngre, eller hon som ville ha en rumpa som studsar ifrån mynt längre än distansen du kastade ifrån.

Döm inte en person som försöker uppnå ett lyckligare liv genom styrka och hälsa, och är du en av dessa personer som vill göra en estetisk uppgradering, ta då kontakt med mig eller en annan Personlig Tränare och berätta om det du drömmer om, hur ouppnåeligt det än må vara så kommer det se bättre ut än om du fortsätter göra ingenting.

Om du vill ha min hjälp så är du varmt välkommen att ta kontakt med mig.

Följ mig gärna på Instagram också om det hjälper dig att slita hårdare i gymmet, jag driver den för att just motivera och inspirera @Provebydoing

Tack för mig

/Arash