Category Archives: Gäster om Träning

Här kan du läsa om vad andra tycker och tänker om träning. Välkommen att höra av dig om du vill gästblogga!

Finnen vs. Svensken på gymmet – Gästinlägg av Lina Björkskog

Ibland kan jag roa mig med att försöka hitta skillnader mellan olika kulturer på gymmet. Vi behöver inte röra oss särskilt långt för att hitta olikheter i beteenden och jag läser ofta både norska och finska bloggar för att få inspiration på nya träningsattityder. För att reda ut skillnaden mellan finska gymmare och svenska gymmare har jag tagit lite hjälp. Det här inlägget är skrivet av gästbloggaren Lina Björkskog. Lina är en finlandssvensk fysioterapeut som jobbar som personlig tränare och älskar allt som har med träning att göra. Lina går i detta inlägg in på skillnader mellan finnen och svensken under träningspasset.

Finnen kommer in till gymmet, borstar bort den värsta snön av skorna och ger ett knappt hörbart hej till receptionisten med en snabb, vänlig blick. Hon skyndar vidare mot omklädningsrummet där hon snabbt och effektivt byter om till sina träningskläder, som denna gång som många andra är de svarta träningstightsen och den gråa toppen som är lagom snygg men inte för iögonfallande. Håret sätts upp i en enkel hästsvans och hon äter en banan för snabb energi innan passet. Hon ler mot kvinnan bredvid som precis blivit färdig med träningen för dagen, och skyndar sedan snabbt iväg mot springmattan för uppvärmning.

Efter 10 minuter på löpmattan så drar hon igenom träningsprogrammet i den vanliga ordningen, och byter bara ordning på övningarna när någon maskin är upptagen, för hon vill inte störa den som håller på tränar där. Hela träningsprogrammet dras igenom snabbt och effektivt, och finnen avslutar passet med en skön dusch och en varm bastu innan hon åker hemåt igen, nöjd och belåten med sig själv över att hon orkade 5 kilo mera än förra gången i knäböjen.

Svensken kommer in till gymmet och drar med sig en kall vind utifrån. Ett stort, glatt hej ges till receptionisten, och hon borstar bort snön av skorna samtidigt som hon beklagar sig över det förfärliga snövädret. Hon styr kosan mot omklädningsrummet där hon träffar träningskompisen som precis är färdig med dagens pass, och de passar på att utbyta några ord om dagens träningsplaner och det inplanerade triathlon som de ska göra nästa sommar, medan hon äter sin hälsosamma chiafrö-kanelröra som hon läst om på en träningsblogg. Svensken drar på sig sina nyinköpta mönstrade tights och en matchande topp i årets heta färg och sätter upp det håret i en chic hästsvans innan hon tar en snygg selfie till instagram, facebook och bloggen.

Svensken värmer upp 10 minuter på löpmattan och håller dagens träningsprogram i huvudet medan hon hejar på några bekanta gymkompisar med ett leende. Efter uppvärmningen drar hon igenom träningsprogrammet i den vanliga ordningen. Hon har några övningar kvar då hon ser att en bekant från gymmet testar TRX bredvid, och hon går fram för att få lite tips till sin egen träning. Svensken testar några nya övningar och gymkompisen förklarar var det ska kännas. Plötsligt upptäcker hon att det redan gått en timme, och hon får avbryta passet och rusa vidare för att inte missa fikan på cafét med kompisen. Hon duschar snabbt, nöjd och belåten över en träningsupplevelse rikare, och nöjd över att instagrambilden blev ännu bättre än hon trodde.

De båda kvinnorna ses som olika, men de har båda en stor gemensam nämnare – de älskar träning. Båda ser träningen som dagens höjdpunkt, och har redan nästa träningspass färdigt inplanerad i huvudet. Efter träningen njuter de av den härliga känslan av att ha presterat, och båda älskar att se de små framstegen när man får öka på vikterna och orka några flera repetitioner. Även om de denna gång blev beskrivna på ett extremt fördomsfullt sätt, så ligger det ändå ett uns av sanning bakom beskrivningen, tycker iallafall jag som är finne men ändå svensk.

Håller du med Lina?

Linas blogg är en av de bloggar som jag följer mest slaviskt, jag rekommenderar verkligen er att följa Lina! Linas träningsblogg hittar du här.

Kom igen Johannes – Varför man startar en träningsblogg?

Idag gästas jag av min vän Johannes som jag från början känner från en helt annan bloggosfär. Likt mig började Johannes om att blogga om Internet, framförallt Internet och HR. Så i våras bestämde han sig för att starta en träningsblogg som ett verktyg för att nå sina träningsmål. Varför? Det får Johannes berätta själv!

“Kom igen Johannes” om varför man startar en träningsblogg

Ni undrar förstås vem jag är. Det hade jag också gjort. Istället för den hurtiga Sara är det en lätt lönnfet Reinfeldt-look-a-like som har gjort entré.

Johannes är namnet. Och även om det är smått otroligt så har jag en egen träningsblogg. Hade du frågat mig för ett år sedan om inte jag skulle starta en träningsblogg hade jag skrattat så jag kiknat. Men så en dag i april hände något. Ett sådant tillfälle och händelse när man verkligen blir varse om sitt leverne. När skiten träffar fläkten så att säga. Ni förstår säkert vad som hände.

Byxorna sprack när jag skulle sätta mig på cykeln.

Orsaken återfanns i att lite för stramande buk som i sin tur gjorde att byxorna blev aningen för trånga med katastrofalt resultat. Men att cykla hem genom Göteborg och visa ändalyktan var väckarklockan.
Något måste göras.

En hel kväll satt jag och funderade på vad jag drivs av, vad som skulle få mig att faktiskt att ändra beteende. Ett beteende som då mest bestod av skräpmat, godis, läsk och någon träning här eller där. Så jag funderade.

Min första slutsats var att det måste finnas en digital koppling. För lets face it – jag är nog lite av en nörd när det kommer till saker som har med internet att göra. Och voilá – bloggen blev till. Saras blogg var en stor inspirationskälla.
Men jag behövde innehåll.

Och här kom jag fram till att jag behövde hjälp. Det finns ju faktiskt personer som arbetar med att få folk att träna. Nu råkade dessutom en av mina bästa kompisar vara personlig tränare. Så vi bokade ett möte. Och la upp en plan. Och hon frågade om mål. Och jag svarade att jag vill sluta spräcka byxor för det är så opraktiskt. Hon tyckte det förvisso var ett mål men ett något diffust. Så vi funderade. Och funderade. Men kom inte på något riktigt bra. Vi mätte mig och gjorde lite stretchtester. Det fick duga som måttstock. Dom skulle givetvis ner. Men något konkret mål fanns inte i början. Under tiden har ett mål blivit alldeles klart: Att skapa en vana.

Låter det flummigt? Det kanske det är. Att välja ”springa en mil rövfort” hade kanske varit enklare. Om man nu vet vad rövfort är då. Men så flummigt är det inte. Det handlar helt enkelt om att skapa en vana av att träna och äta någorlunda rätt inte bara en kort period utan resten av livet. Enkelt va?

Hittills har det gått bra. Fyra månader i alla fall. Nu är det bara resten av livet kvar.

Besök Kom igen Johannes!

FöljarFredag – Karin aka. Fitness och Hälsa

Bild lånad från Karins blogg som jag tog åt henne imorse

De flesta av er läser säkert redan hennes blogg, men till er som inte gör det vill jag ge en liten extra uppmaning att gå in och läsa Karin aka. Fittnesochhalsas blogg. Jag följer inte bara Karin via hennes blogg utan jag brukar även spana på henne på gymmet. Idag insåg jag vilka fantastiska framsteg jag sett henne göra sedan jag upptäckte att vi tränade på samma gym för drygt ett halvår sedan. Damen är sjuukt vältränad! Det var en jätterolig insikt och jag tycker att hon förtjänar en stor applåd både för det och hennes blogg!

Karin har bra koll på en stor variation av övningar som hon gärna tipsar om i sin blogg. In, läs och inspireras!

När träningen tar över – Gästinlägg

Det finns dagar då vi känner att vi tar oss an ett träningspass mest på grund av något underliggande måste, trots att kroppen inte alls är med på det. Ofta är vi vakna och inser detta, men ibland smyger sig manin på och vi tränar fast våra kroppar inte riktigt orkar. I vissa fall kan detta gå helt över styr, och en sådan berättelse har en vän till mig valt att dela med sig idag. Modigt. Läs och reflektera.

Träning – din bästa vän eller din värsta fiende

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft någon form av träning i mitt liv. Någonting som jag är väldigt tacksam över. En aktiv livsstil har alltid varit självklart för mig. De tidigaste åren såg jag det dock aldrig som träning, jag såg det som gymnastik, tennis eller fotboll på skolrasten. Träningsdelen fanns aldrig med i huvudet, det handlade om en aktivitet man hade efter skolan varje torsdag. En lektion för att bli bättre och lyckas i tävlingen eller cuppen som var kommande helg.

Jag vet inte exakt när träning kom in i mitt huvud i den formen att det påverkar min fysik och mitt välmående. Men jag vet exakt när det började göra mig väldigt illa. Jag tränade och tävlade på elitnivå. Min lagsport var mitt allt, jag var aktiv, tränare och med i föreningens styrelse. Det var till en början det viktigaste som fanns i mitt liv. Sedan blev det för mycket. De sex träningspassen med laget räckte inte. Det blev spinning på morgonen innan mina lagkamrater ens hade vaknat, extra situps i vattenpauserna… Jag tog varje chans jag såg att träna mer.

Det allra största felet jag gjorde var att inte ge kroppen tillräckligt med bränsle för att klara av det ständigt ökande trycket. Snarare tvärt om. Min fokus på träning och resultat gjorde att jag uteslöt allt mer saker ur min kost. Allting som kunde vara onyttigt försvann. Till en början choklad, chips, läsk och godis, egentligen inga konstigheter med det men senare försvann också vindruvor, ketchup, potatis, såser… ..den ”svarta listan” på mat som jag inte fick äta blev bara längre och längre. Jag gissar på att ni förstår vart detta slutade. Och det slutade inte förrän läkaren dit mina föräldrar släpade mig gav mig absolut träningsförbud med omedelbar verkan. Det var först då jag insåg hur beroende av min träning jag var. Och när jag inte fick den hur fruktansvärt dåligt jag mådde. Träningen var mitt allt, utan dess endorfiner och den känsla den gav till mig var jag ingen alls.

Jag vill inte gräva ner mig djupare i detta ämne. Det är egentligen inte det jag vill att detta inlägg skall handla om. Att ta mig ifrån denna djupa botten var någonting av det svåraste jag någonsin gjort. Det är någonting jag inte önskar min värsta fiende. Men samtidigt någonting jag inte önskar ogjort. Det har gjort mig till den jag är och också gjort att jag uppskattar många saker på ett annat sätt än jag gjorde innan.

Idag är jag frisk. Eller så frisk man någonsin kan bli. Tror på att det alltid kommer att vara ett ärr. Likt ett opererat knä som du blir påmind om ibland. Men som samtidigt visar på en erfarenhet. Det allra svåraste med att vara friskt ifrån detta tidigare beroende är att man olikt alla andra beroenden inte kan utesluta det helt. En alkoholist kan i friskt tillstånd utesluta alkohol för all framtid. Någon som har haft ett beroende kring träning och mat kan varken inte sluta äta eller träna för all framtid. Det handlar om att finna en balans. Denna balans är allt svårare att hålla i dagens enorma mediala- och sociala hets kring kost och träning. Träning och att ständigt delge andra om sina resultat har blivit en statussymbol som får de som ständigt strävar efter denna balans att känna sig otillräckliga. Jag vet att jag inte skall träna 7 dagar i veckan. Jag har lärt mig detta den hårda vägen. Jag vet att om jag gör det kommer jag troligen möta min värsta fiende igen. Då kommer min bästa vän att tas ifrån mig på nytt. Men den mediala hetsen gör att mina 3 pass i veckan känns långt ifrån tillräckliga. Det har aldrig varit så tufft och jag är riktigt rädd för vad denna hets kommer att göra åt andra med liknande erfarenheter som jag. Också riktigt rädd för hur många som kommer att möta denna fiende för allra första gången.

Precis som jag började detta inlägg så vill jag påpeka att min aktiva livsstil är en viktig del av mig, och har alltid varit. Jag mår bra av att röra på mig. Ifall någonting snurrar i mitt huvud, ifall jag är nere eller på dåligt humör finns det en gratis och lättillgänglig medicin som hjälper – att röra på mig. Att snurra på mig mina skor och springa en sväng. Men det är en medicin med en viktig information på bipacksedeln, en medicin som vid för hög användning har minst sagt har farliga biverkningar. En medicin som man måste använda i lagom stora doser och i balans. Det är en balansgång mellan att vara min bästa vän och för att inte återigen förvandlas till min värsta fiende. En balansgång jag alltid medvetet kommer att få balansera på.

Tack för att du delar din historia!

Undersökning om hur träningsbloggar påverkar dig

Hur påverkar träningsbloggar dig? Det håller min vän Maja som studerar Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds Universitet att ta reda på tillsammans med en klasskompis. Eftersom jag själv funderat mycket över detta fyllde jag i undersökning. Har du också funderat över detta? Lyssna på Maja och fyll i undersökningen.

Hur påverkar träningsbloggar oss?

Dagligen läser jag någonting träningsrelaterat på internet, frivilligt eller ofrivilligt. Någon Facebook-kompis postar sina resultat från runkeeper, någon instagrammar sin protein-shake efter gymmet och själv googlar jag recept på en hälsosam middag och hamnar på en träningsblogg. Vi pratar och konsumerar väldigt mycket träningssnack online. Det gör mig nyfiken över vilka budskap träningsbloggarna skickar ut och vad läsarna har för relation till bloggaren och motivation att läsa bloggen. Det ska jag och min klasskompis Johanna gräva vidare i under författandes av vår b-uppsats, och vi vore tacksamma om ni ville hjälpa till genom att svara på vår enkät som handlar om träningsbloggar och ideal.

Tack på förhand!

Om mens, fittan och träning – Gästinlägg av Sara Haraldsson

En av de stora anledningar till att jag bloggar är att kunna dela tankar som troligtvis andra också tänker men inte nödvändigtvis pratar om högt. Något som jag tänker på nästintill varje dag, men som jag ALDRIG pratar om, är fittan. Därför är jag särskilt glad att Sara Haraldsson, som bl.a. driver podcasten “Fan vad fittigt“, gästar mig idag med ett inlägg om fittan, mens och träning. Jag tror, nej jag är bombsäker, på att du kommer känna igen dig i hennes inlägg.

Om fittan, mens och träning

Jag simtränade under min uppväxt. Från det att jag bara var ett par äpplen hög tills att jag gick ut högstadiet spenderades många timmar i bassängen. Jag var ingen elitsimmare, men tränade som mest 4 tillfällen i veckan. Jag var 12 eller 13 (minns inte riktigt) när jag fick min första mens. Idrottsutövare som är kvinnor kan ibland uppleva ett mensen blir ett hinder för träningen, kanske framförallt när en är ung. Detta problem blir extra aktuellt när träningen sker i vatten. Där finns bara två alternativ: tampong eller hålla sig på torra land tills mensen är över, vilket i sin tur innebar att förlora ca 4 träningstillfällen per månad. När jag fick min första mens och skulle gå på min första träning var min mamma supertydlig: det är inga problem att idrotta med mens. Hon visade hur en tampong skulle användas och skickade iväg mig till träningen. Jag är väldigt tacksam för att hon från dag ett visade att mens inte behöver innebära att jag inte kan leva mitt liv som vanligt, att det endast behövde vara ett hinder om jag hade ont eller om jag lät det vara det. Samma sak gällde inte för alla mina kompisar. Jag hade träningskamrater som i flera år efter att det hade fått mens hoppade över en veckas träning i samband med mens, månad efter månad, vilket så klart innebar ett hinder i deras utveckling.

Nu tränar jag inte lika ofta i vatten och har sedan länge övergett tamponger till förmån för den mer fitt-, miljö- och ekonomivänliga menskoppen. Nu, när jag framförallt springer, känner jag mig i stort sett aldrig hindrad av min mens, utan ofta är en löprunda det bästa alternativt till värktabletter vid eventuell mensvärk. Sedan är så klart alla olika, vissa har betydligt mycket mer mensvärk än vad jag har och det är saker som dessa vi behöver prata mer om!

Trots att ungefär hälften av jordens befolkning är kvinnor och väldigt många av dem har mens så är det och annat som relaterar till fittan väldigt tabubelagda ämnen. Jag har inga minnen av att våra tränare pratade med oss om mens. Jag minns en lektionstimme i mellanstadiet då killarna fick prata med magistern som var man och vi tjejer fick prata med den skolsköterskan som var kvinna. Hon pratade om hur naturligt det var med mens och så fick vi doppa tamponger och bindor i äppeljuice för att se hur mycket de kunde absorbera. Fram tills för ett par månader sedan var detta mitt allra längsta samtal om mens. Men i oktober startade jag tillsammans med två vänner en podcast som heter Fan vad Fittigt. Vårt tredje avsnitt handlade om mens. I mer än 75 minuter (nedklippt till ca 45 i podden) pratade vi mens, mensskydd, knäppa situationer som var jobbiga då men roliga nu, om endometrios (mensrelaterad sjukdom som ca 10% av alla kvinnor lider av) och massa annat som hade med mens och fittan att göra.

Vissa tycker att det är skämmigt att prata om mens och om fittan. Vissa vänder sig mot hela samtalet för att de inte vet vilka ord de ska använda (fittan känns vulgärt, snippa känns barnsligt och vagina för kliniskt). Jag pratar nog väldigt mycket mer om mens och fittor än de flesta jag känner, och visst blir det ibland lite fnittrigt, men sällan skämmigt. Mest väldigt intressanta diskussioner och att det känns himla skönt att veta att en inte är ensam om allt det som händer en.

Idag skriver Kerstin Säthil och Julia Fridmar, genusvetare vid Göteborgs universitet, en artikel på SVT Debatt om att vi måste våga prata mer om fittan. Läs den här och in och diskutera och dela med er på Twitter under #fittuppropet


Ses på Twitter och i löparspåret!

—-

Tack Sara! Gillar du hennes inlägg tycker jag att du ska följa Sara på Twitter för mer klokskap!

Gästblogga – Inbjudan till dig med passion för träning och hälsa

Vad jag älskar med bloggande är interaktionen med andra som delar mitt intresse för träning, hälsa, Internet, entreprenörskap och drivkraft. Jag tycker även om att emellanåt låna ut min blogg för att skapa diskussion om de ämnen som berör oss alla, och på så vis låta mina läsare få en mer varierad bild om synen på träning och hälsa. Därför vill jag inbjuda dig att skriva ett gästinlägg till sarasworkout!

Jag får ofta många kloka kommentarer på mina blogginlägg, även från er som inte själva bloggar. Jag skulle gärna vilja lyfta dessa kommentarer och låta er utveckla era tankegångar – Så att ni oavsett om ni har en blogg eller ej får dela era tankar med en annan publik!

Skicka ett mail till hej@saraohman.se där du berättar vad du skulle vilja skriva om!

Jag kommer tacka nej till er som märkbart endast är ute efter länkar. Vad jag söker i inläggen är genuin passion som andra kan inspireras eller irriteras över. Tankar som väcker känslor eller åsikter, kanske bara en liten solskenshistoria som ger glädje i tillvaron eller varför inte ditt favoritrecept/tips på goda matvanor?

Hoppas på att höra från dig!

Yogen Früz till Sverige?

Min favorit godisfavorit Chillbox gick just ut med att de ska ta hit Amerikanska hype-kedjan Yogen Früz. Något jag tycker låter lite för bra för att vara sant såhär på 1:a april. Jag är galen i yoghurt/yoghurtsmoothies/yoghurtglass och var därför överlycklig när Chillbox kom till Sverige. Däremot har jag många vänner som hävdar att Yogen Früz ska vara ännu bättre.

Om de har rätt återstår att se.. Håller tummarna för en yoghurtbar i varje gathörn till sommaren.

Vad jag har haft för mig på sistone…

Jobbat…

…och jobbat

Infört löparrundor två kvällar i veckan

..och börjat äta mer vegetariskt!

Dippat i bakmani. (LCHF-vänliga cokladmuffins med protein)

Utvecklat handspritsberoende

Lyssnat på Vinyl

Upptäckt Chillbox!

 

…och upprätthållit det vanliga träningsschemat såklart!

Du vet väl att om du saknar mina inlägg kan du alltid följa mig på Twitter, Instagram och Fitocracy!

Söndagstraditioner.

Söndagar är hör till mina favoritdagar. Ofta oplanerade med rum för mina söndagsrutiner. Idag har varit en alldeles fantastisk söndag utöver det vanliga. Fantastiskt väder, fantastisk träning och fantastisk sambo.

Efter att ha lagt mig redan kl 19.30 igår bestämde jag mig för att det var nog med vila och begav mig ut för att se hur  barfotaskorna från Merrell fungerade i löparspåret med lugn löpning i solen. Söndagarna är trots allt till för löpning! Merrell skorna var lika fantastiska till löpning som de var under cirkelpasset i fredags. Utan tid att passa passade jag på att besöka nyöppnade Friskis & Svettis Hagastaden för lätt träning. Chins, lats, TRX-rodd samt magövningen som Lofsan lärde oss i fredags hann jag med innan jag begav mig hemåt igen fylld av energi!

Nu står chilin på kokning, likt alla andra söndagar. Recept kommer i separat inlägg för er som är sugna.

Hoppas ni har haft en lika ljus och härlig söndag som mig!

Merrell under löpning

Merrell på gymmet (Ja, jag fick tvätta de innan jag gick in på gymmet)

Friskis&Svettis Hagastaden, Crossfit hörnan

Efter-träning-lunch

Chili in the making

Mellanmål.. med Cremant, apelsin och 85 % choklad.. i väntan på Chilin.